Familjehem och jourhem

2005 påbörjade Frida och Roine Carlsson ett uppdrag som jourhem. Idag blickar de tillbaka på den tiden med vetskapen om att de gjorde skillnad, både för de placerade barnen och för sina egna barn.

– Jag var i 14-årsåldern när jag märkte att jag var en person som många hade lätt att prata med och berätta svåra saker för. Då handlade det mest om kompisar eftersom jag var så ung själv. Jag fick förståelse för hur många hade det, på olika sätt, berättar Frida Carlsson.

När hon och hennes man Roine träffades öppnade sig möjligheten att göra något de längtat efter länge: att göra en insats för barn och familjer. De hade båda jobbat med barn och ungdomar i grupp tidigare, inom skolan och i kyrkan. Både hade också alltid känt ett engagemang för barn och unga som for illa eller som kämpade i livet på olika sätt. Roines engagemang för andra människor började som ledare inom idrotten och som fritidsledare. Uppdraget som jourhem var annorlunda.

– Här blev det ju en individ och den individens familj som stod i centrum och det blev på ett helt annat sätt. Det var mycket mer krävande men också mycket mer belönande, i alla fall i efterhand.

Idag är det 18 år sedan paret påbörjade uppdraget som jourhem. Frida arbetar som pedagog inriktad mot vuxna i Svenska kyrkan och Roine jobbar som skolvaktmästare. Deras egna barn, som då var mellan 1 och 14 år, är vuxna. När paret tog sig an uppdraget som jourhem var de mitt i familjelivet. Att vara jourhem ställde ökade krav på vilja, tillgänglighet och kapacitet, beskriver Frida och Roine. Barnen som placerades var med på allt, både vardagsliv och semester. För att få vara jourhem krävdes att en vuxen var hemma hela tiden. Frida och Roine delade på ansvaret och jobbade halvtid. Frida tror att många i deras omgivning funderade kring timingen, men tror samtidigt att timing är fel fokus.

– Det kommer alltid vara sådär att “vi bor så trångt” eller “vi har egna barn nu, de är så små eller de är så stora”. Om man ska tänka när ett sådant här uppdrag är rätt i tid, då blir det aldrig av. Jag tror att man bara får köra. Det ordnar sig.

Bra handledning

Som jourhem behöver man vara anpassningsbar och öppen för att saker hela tiden kan ändras. Du blir en ny kontakt för det placerade barnets skola, du ska delta på möten och kunna hantera olika situationer som kan uppstå kring ett barn. Roine beskriver det som att göra allt du redan gör för dina egna barn. För paret gällde det att följa rutinerna hemma, för att allt skulle vara som vanligt och för att få vardagen att gå ihop.

– När det var lite sådär tumultartat gick vi igenom morgondagen och förberedde oss kvällen innan. Vi behövde ha lite strategier eftersom vi båda skulle sköta jobb och annat, berättar Roine.

Men Frida och Roine upplever också att de fick ett jättebra och regelbundet stöd och handledning från kommunen.

– Dels hade vi grupphandledning som vi gick i tillsammans med de andra jourhemmen och sedan hade man individuellt stöd och handläggarna som ringde, säger Frida.

– Det var väldigt bra för då tog man ju upp det här som var lite mera komplicerat, som man hade funderingar om, säger Roine.

Största utmaningen

Den största utmaningen handlade ändå om familjedynamiken, beskriver Frida och Roine. En helt ny person skulle komma in i familjen och tillsammans skulle de få till en fungerande vardag. Hela familjen behövde vara med på banan och våga prata om vad det faktiskt innebar – att göra en insats för någon annan. Frida och Roine beskriver att det kunde se olika ut beroende på vilket barn som bodde hos dem och vilka utmaningar barnet stod inför.

– Ibland var det någon som hade stora bekymmer som barnen fick se. Men oftast gick det ju jättebra, säger Roine.

– Man får hjälpas åt att leva livet i den här världen och så får man växeldra lite. Och man börjar ju tycka om de här barnen som flyttar in och man blir en utökad, större familj och man tycker om varandra i bästa fall, säger Frida och skrattar.

Bästa med uppdraget

Så här 18 år senare kan Frida och Roine se att de faktiskt skapade trygghet och gjorde skillnad för barn som bodde hos dem. Roine tänker att man kanske inte märker effekt under tiden eller direkt efteråt men paret vet trots allt hur det har gått för barnen. Paret har haft kontakt med de placerade barnen under lång tid efteråt

– Det bästa i efterhand är när de hör av sig. Vi har varit på dop för deras barn och de ringer när något har hänt i deras liv och berättar att “jag har träffat en tjej, jag ska gifta mig”. Att få vara en av dem som fortfarande betyder något gör en väldigt glad, säger Frida.

Att vara jourhem har också haft betydelse för parets egna barn. De två äldsta barnen, som är tillräckligt gamla för att minnas tiden som jourhem, upplever att Frida och Roine har varit förebilder vilket har haft betydelse för deras karriärval, som i hög grad inriktar sig på att hjälpa andra människor.

– Det blir som en gåva, både till våra egna barn och till de barn som bott hos oss och deras familjer. Jag tycker att våra barn kan vara stolta över att ha varit med. Det är också roligt, eller roligt, men det är så meningsfullt att det väger över alla de tuffa utmaningarna, säger Frida.

För de som funderar på att bli jourhem har Frida och Roine ett par medskick.

– Att vara jourhem kan vara svårt ibland men uppdraget i sig är inte komplicerat. Det är inte så att man behöver jobba med specifika saker eller ha jättestor erfarenhet av ungdomar som far illa eller mår dåligt. Det är för alla eller för många i alla fall, säger Frida.

Roine fyller i:

– Det som krävs är en stabil och vanlig familj. Kan man erbjuda det och har viljan så kan man absolut bidra några år med det här. Du har en stor vinst efteråt med det här uppdraget.

Text och foto: Anna Lindström